Eftersom det har varit lite upp och ner med mitt vego-ätande sista tiden beslöt jag mig för en liten pilgrimsvandring. Målet var pulled oats, det finska svaret på Oumph!. Ett fuskkött baserat på havre och ärtprotein med en proteinhalt på hela 30 procent.
Jag travade några kvarter bort, till Fat Tomato. Ett litet prång i Hietalahti saluhall, en röd tegelbyggnad som numera är ett minikrog-palats. Jag var förväntansfull. Inte minst för att de hade utlovat nordiska smaker. I den trevligt slamriga saluhallens hörn ligger den lilla serveringen. Konceptet är enkelt: pulled oats på ett knubbigt tunnbröd kallat rieska, eller ännu mer pulled oats på en sallad. Efter bara en minut kände jag mig som ung på nytt. Den brungröna odefinierbara massan i kantinerna påminde nämligen om något som serverades på min gymnasieskola, men gudskelov glömt namnet på. Tårögd av rörelse och med dödsförakt beställde jag en sallad.
En liten stund senare satt jag och stirrade på följande: Några spänstiga salladsblad på botten. Rödbetsquinoa (god). Tunna strimlor av marinerade rotsaker (okej). En jätteslev pulled oats av den variant som bedyrades var kryddad med skogssvamp . En habil, försynt tomatsås och lite salladslök och halva körsbärstomater överst. På ett litet bord fanns gulliga picklade grönsaker att komplettera med.
Nå, det är den dragna havren ni är nyfikna på, eller hur? Pulled oats har en behaglig havresmak och en konsistens som håglöst långkokt kött blandat med lite havremjöl. Svampsmaken passade bra i sammanhanget, men var för blyg. Rätten var absolut inte äcklig. Till och med lite god här och var. Jag är bara inte helt säker på vad alla de här ingredienserna ville mig. Eller varandra. Ville de ens något? De hade förtjänat en kock med tydligare visioner. Lite svartpeppar och rostade enbär hade gjort mycket för att binda ihop smakerna, men de var inte bjudna på kalaset. Inte ens jag, som i vanliga fall bubblar av entusiasm eller elakhet, kan komma på något mer att säga om maten.
Jo, en sak till. Det bästa var att jag var mätt väldigt länge, på ett mycket behagligt vis och bara tio euro fattigare. Ärligt talat kan jag inte minnas att jag mått så bra efter en lunch utan vin. Antingen är det en placebo-effekt, eller så har de blandat knark i havren. Whatever, jag skyller på det när jag ska förklara för min man varför jag hamnade på Nanso-rean.
Jag ser fram mot fler möten med pulled havre. I andra händer och andra rätter hade pulled oats kunnat förvandlas till en rätt som fått smaklökarna att galoppera. I en pastasås med krut, en komplex currygryta, het taco eller wrapp. Skaparna av pulled oats menar att det inte ska kallas fuskkött. Jag ser inga problem med ordet fuskkött. Än så länge är fördelen med Quoer, pulled havre och Oumph! nämligen inte att de är fantastiska i sig. Det är att de kan konkurrera med industriköttprodukter i smak, samtidigt som de är etiskt överlägsna. Fuska på !
